Jag har väl mått bättre, men jag tar mig sakta framåt skall inte klaga. Har legat de sista dagarna i sängen orkar inte vara uppe, feber o yrsel har slagit om kull mig, matlusten kommer och går, dofter har påverkat mig negativt allt luktar mycket illa. Läser i mina broshyrer att det är ganska vanligt att detta inträffar ca 7-12 dagar efter cellgiftsbehandling, för mig givetvis senare eftersom jag är ”käringen mot strömmen hihihi”. Jag känner mig lugn o säker ju MER jag vet då slipper jag att ”gissa” mig till varför si eller så!
Om jag inte sagt detta tidigare så måste jag ta tillfället i akt nu VILKEN FANTASTISK sjukvård vi har!!! Allt började på sjukhuset i Varberg där jag hela tiden tagits om hand med yrkesskicklighet rara o bemötande människor!! Sen kan jag nämna att i december ringde dr. och sa att han inte ville resa på sin månadslånga semester i januari förrän jag hade varit på Sahlgrenska och genomfört en speciell röntgen eftersom han inte var nöjd med det sista provsvaret!! Underbara dr. Mikael, kanske räddade han livet på mig genom att inte bara låta någon annan ta över mig nån gång!! TACK vare detta såg dom blixtsnabbt att det hade spritt sig i kroppen och att det var inte bara levern som var smittad. Var på Onkologen på en onsdag veckan därpå och redan på fredagen lades jag in för första cellgiftsbehandlingen!! Nu är det snart dags för cellgiftsbehandling igen, och jag hoppas att både feber o annat hinner försvinna på denna vecka som är kvar! Hur som så känner jag ditt stöd och det hjälper mig verkligen framåt!! Där emot är jag så beklymrad över min Pepz. Kommer jag att orka med honom? Kommer jag att bli tvungen att lämna bort honom? Vad blir det då kvar av mig? Hundarna har jag ju som mitt stora intresse i livet, att tävla gå jaktprov, sköna skogpromenader mm. Kanske slutar allt med det som jag skojat om ibland att jag får nöja mig med en SILVERFISK!! Jo jag vet jag är inte där än, men jag känner rädsla inför vad jag har framför mig och jag vill inte att min goa prins skall komma i kläm!!!Vill heller inte att han skall bli sittandes i en hundgård dagarna i ändå så social o kelsjuk som den kille han är, så självklart skall jag kämpa för honom, men allt HAR en gräns tyvärr!!!
Jag vill också tacka för blommor, brev, mail, telesamtal sms jag får ifrån er alla jag blir så glad att få höra hur ni har det och jag känner mig delaktig i er träning, vilket gör att mina tankarna skingras!!!
Kram till er alla
Gerda
